Projektet finansieras av Arvsfonden

ny arbetsuppgift till draman

Teaterprojektet

Monolog

Av Annelie Aspegren 2014

Från text till föreställning

”Ibland är det på modet att aktörerna ska spela ”sig själva”- publiken ska alltså titta på dem som privatpersoner”.s. 14

Jag kanske ska börja ifrån början och med när jag skrev texten som hela min performance grundade sig på. Min inspiration till texten kom ifrån en verklig händelse i mitt liv. Det är inte alltid lätt när samhället motarbetar det som de inte kallar normalstörda. Men med det ordet kanske man ska fråga sig själv vem som är normal. Min monolog handlade om utanförskap och hur jag ser på samhället. Monologen hade många känslor med sig så det var många i min publik som tyckte att jag var modig som spelade mig själv. Som Galo sa är det ändå en roll och man måste veta att det inte är på riktigt även om man spelar sig själv, utan att rollen klär man av sig sedan och går tillbaka till sitt vanliga liv igen och det kanske många gånger man inte vågar stå upp, som detta fall i en monolog, och visa vad man står för. Jag hade inte de tankar när man spelar sig själv att man är en privatperson utan man är en person som ger så mycket av sig själv som man själv vill. Men jag kände ändå att det var nervöst att spela sig själv när jag hade mitt framträdande. Men som tidigare sagt vet inte publiken vad som tillhör mig som privatperson eller vad som tillhör skådespeleriet.

Det magiska är ändå att kunna förvandla värderingar och känslor till en verklig föreställning. Många av oss i samhället vågar inte spela monologer på detta sätt. Detta är synd att människor håller sina upplevelser som är jobbiga inom sig själva. Detta skapar många gånger dålig ohälsa. Man kan väl också säga att min monolog handlade lite om psykodrama som betyder att man spela upp sina verkliga händelser till publiken där gestaltningen får utlopp för upplevelserna man har gått igenom.

Performance eller teater

Vad är egentligen performance och teater och vad har de gemensamt? Performance är teater men ändå inte. Det kanske är en luddig beskrivning.

”Det har sagts många gånger att teater är en konst som lever i ögonblicket, som uppstår här och nu, aktörerna gör något som aldrig kan hända igen inför publikens ögon.”s. 9

Man kan väl hålla med om att min monolog/ performance var baserad på en del film och en del live som gjorde att den del som var live aldrig kommer att upprepas på samma sätt igen som den filmade som alltid är likadan. Här kan man börja dra en del paralleller om vad som är teater och vad som inte är teater. Teater kan ibland byggas upp på olika sätt som i mitt fall där jag använde många olika tekniker för att bilda en helhet som min publik tolkade som inre monolog med sig själv när min monolog spelades upp. Jag känner en trygghet att blanda tekniker för att skapa den rymden i upplevelser i min konst. Jag arbetade på ett enkelt sätt med film och live uppträdande som fick mitt inre sinnesrum att lyfta från golvet till taket i livesituaionen. Allting i framförandet som spelar en roll för scenrummets magi ska ha den betydelse som man vill ha. Jag har mest arbetat med film när jag framför hur mitt liv är. Jag tycker att man kan inte alltid föreläsa hur en person med en nedsättning fungerar utan det är viktigt att ta till olika medier för att få människor att förstå hur en person, som jag brukar säga inte är normalstörd, fungerar. Det är intressant hur konst kan utveckla och göra att man förstår varandra. Speciellt i teaterns ögonblick som uppstår här och nu kan göra skillnad i vårt samhälle.

Men vad är då performance likheter med teater?

Det finns tre saker som utmärker om det är en performance eller ej. Det är att den utörs live, äger rum inför åskådare och emellanåt medverkar representanter för andra konstarter och den som uppträder är konstnären själv.

”I definition av teater av ”teater”, som jag så småningom kommit fram till. I definitionen är alla komponenterna nödvändiga och bildar ett sammanhang som för mig är själva hemligheten med teater. ”s. 9

I och med min monolog har jag förstått hur viktig sammanhanget är med scenrummets installation och mig själv som skådespelare. Det finns många delar som hänger ihop och så många som behöver samarbeta för att en teater ska fungerar från regissör till den som tar hand om kläderna. I min monolog var jag alla dessa på samma gång. Det blev ett ett väldigt lyckat resultat eftersom scendekoren samt mina kläder talade samma språk så att mitt budskap med monologen nådde fram till publiken. Detta lärde jag mig mycket om den gången då jag fick ett gestaltande av ett scenrum inför en festival.

Från repetition till uppspel

I repetitionsstadiet brukar man tala om två huvudfaser, man ska utforska och forma pjäsen på bästa sätt.

”Därför måste dessa två faser- forska och forma – i viss mån löpa parallellt och naturligtvis också beroende på pjäsens karaktär.” s. 69

I mitt repetitionsarbete arbetade jag löpande för att få till bästa möjliga lösning. Det som kom till mig tidigt var hur jag ville vara klädd. Sedan föll det sista på plats, bit för bit, och det var viktigt att varje form och färg på detaljerna i min monolog var den bästa för att det skulle tilltala vartannat. Det viktigaste arbetet jag kände var att försöka göra texten som var basen i min monolog levande med olika perspektiv som skulle mötas och få en rymd av en atmosfär som tilltalade min publik.

Först var jag väldigt osäker hur jag skulle låta film och mitt live framträdande mötas, men med klipp och redigeringen gav det mesta sig själv. Jag känner att monologen av publiken gav en känsla av en resa samt saga. Jag bruka många gånger prata om sagan i våra liv och att vi hela tiden reser i våra liv.

Jag höll fast vid mitt mål samt den idé hur jag vill ha det. I mina gestaltningar är jag väldigt säker och jag var denna gång påverkad av läraren om hur jag skulle kunna begränsa så att texten skulle få tala. Därför var jag väldigt osäker om scenrummet till dagen innan. Den situationen som min monolog handlade om var också en begränsning. Men jag brukar tala att motgångar ger oftast bättre resultat för min del. Då ser jag en utmaning att komma över detta hinder.

Det lättaste är nog att arbeta ensam då kan man följa sin kvinnliga intuition.

Innehåll och form i monologen

”Den viktigaste aspekten på forskande inställning är att söka de situationer som utlöser texten, alltså inte enbart vad personerna pratar om utan vad som händer.” s. 82

Det som var viktigt med min text var att inte bli för känslomässigt berörd eftersom det var en text som var skriven utav mig själv. Det som texten handlade om var ord skrivna på pappret men min känsla i monologen var ju ändå den som skulle bygga upp hela föreställningen men ändå att jag var känslomässigt berörd så fungerade det att spela monologen så att publiken lyssnade och iakttog den med stora ögon. Det är inte bara att skriva en text som spelas upp utan det är lika viktigt att arbeta med ord, ljud och bild. Med detta menar jag det visuella är lika viktigt som det som vi tar in genom orden. Har man inte rätt spänning i berättelsen så kan huvudbudskapet sjunka. Man kan väl säga att jag har jobbat med en utforskande tanke med min monolog. Det är ju inte viktigt hur jag är som skådespelare utan scenrummet kan ju bygga upp den känsla som monologen handlar om och hjälpa upp mina skådespelaretalanger.

”Vad är rollen ute efter och vad gör han för att nå sitt mål?” s.85

Det som var viktigaste med min rollfigur av texten var att försöka få fram oskuldsfullheten samt att den skulle få en mjuk sida som skulle vara en kontrast till textens hårda ord. Det jag många gånger också med det jag spelar och gör är att livet är alltid värt att leva samt att det finns vändpunkter som vi bara måste hålla ut samt vänta in.

”Musik och ljudeffekter är ett annat av teaterns språk med mycket stora möjligheter.” s. 60

Scenrummet

”Men konstigt nog ser man ofta ett väldigt slarv med just detta, som har så stor betydelse för spelet.” s. 62

Jag tänkte på allt, till och med ingångsintrot när de kom, för att det skulle ta upp deras uppmärksamhet från första stund. Den musiken och filmen jag använde mig utav är gjord för djupmeditation så att de skulle komma i stämning direkt och ha den känsla som hela monologen skulle handla om. Många tänker tyvärr att själva scenrummet som är deras talade språk då de kommer in på scenen. Allt sägs inte i skådespeleriet utan sägs genom i vilken miljö de spelar i. Mycket av detta har jag lärt mig på den tiden jag gick kurser i hur man redigerar film. Sätter man ett ljud till en naturbild blir det någonting helt annat än en naturbild, den kan bli levande på många sätt och detta hämtar vi upp med våra sinnen. Tyvärr måste jag säga att det är många som glömmer bort detta trots att detta också är viktigt. I min monolog tog jag till och med möbler hemifrån för att de var designade på ett visst sätt.

Jag använde mig mycket av vitt för att det inte skulle ta upp för mycket uppmärksamhet från texten jag hade skrivit själv som monologen var baserad på. Ljus och blommor ger en rymd av romantik, spänning och mystik.

Allt är tecken

”Rollen uppstår i skådespelarens möte med texten.” s. 101

Som jag har förstått ifrån boken om Heeds teater så har allt tecken och det betyder också skådespelaren. Man kan säga att mitt vita genomskinliga tyg samt strumpbyxor och barfota skulle betyda jordnära. I texten kan man kanske säga att närheten till det som är sant i samhället finns i texten. Med att vara klädd på detta vis fick min publik att känna sig att de var i samma situation som mig samt att vi tillhör samma människosläkte. Vi härstammar från apor som våra förfäder genom att sitta på golvet fick de en känsla att de var på nytt barn igen. Inför många saker i livet är vi som barn. Vi förstår en mycket liten del av vårt universum men vår uppgift är ju att ta hand om vår jord och på vilket sätt gör vi det egentligen. Mötet med texten inför min monolog var att försöka göra innehållet levande och lätttuggat för min publik och det intryck de skulle få. Jag gjorde nog en del avtryck till dem genom hur jag klaffade samman allt med en röd tråd.

När jag gestaltar jobbar jag med mycket metaforer och humoristiskt för vi tar inte åt oss budskapet om det inte är lättsmält information. Eftersom hela samhället består av en mängd info så är det svårt att ta till oss allt som är väsentligt.

Resultat

• Om jag nu ska beskriva kort om resultatet så var monologen väldigt uppskattad.

• Ett par kommentarer:

Modig, bra sammansättning av en föreställning.

Jag pratade lite med läraren efteråt och hon trodde att många hade lärt sig någonting utav hur jag gestaltade monologen, från skådespeleriet till rekvisitan i bakgrunden. Jag är väldigt nöjd med mitt arbete och jag känner nu efteråt att det inte finns mycket att ändra på än möjligen min egna nervösa framträdande. Som sagt mycket positivt och det tar en stund att smälta känslorna kring resultatet.

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer