Projektet finansieras av Arvsfonden
Lättläst

”CP-internatet” för 50 år sedan

Vår medskribent Lars-Erik Widell bodde under sex år från november 1964 till oktober 1970 i Gubbängen på tredje våningen i ett Ungdomshotell på Lingvägen 100. Det fanns s.k. ungdomshotell på flera håll både i Stockholm och i andra städer. Det var dåtidens sätt att lösa bostadsproblemet för ungdomar.

I Gubbängens ungdomshotell inrättades också ett särskilt boende för CP-skadade, något som var helt nytt inom ”vårdsvängen”.Tjänstemännen i Stockholm Stad som bestämt vilka inträdesförutsättningar som skulle gälla för CP-skadade som ville söka sig till detta boende, kände troligen inte till någonting om CP-skador.

Frågan var egentligen hur pass svårt CP-skadad kunde man vara för att ha ett vanligt jobb och därmed också ha nytta av denna typ av boende?

Först i början av 1960-talet började man arbeta för att funktionshindrade skulle komma ut i samhället och kunna gå i de vanliga skolorna bland s.k. ”friska” barn. Som jag berättat i en annan artikel var Österholmsskolan i Skärholmen en av de första skolorna i Stockholmsområdet som tog emot många barn med rörelsehinder.

När det gäller CP-skadade personer var det först på 1950-talet vi fick en diagnos. Då kallades det CMR (Central Motorisk Rubbning). Först senare gick man över till den engelska förkortningen CP och då hade plötsligt politiker och reklamknuttar fått upp ögonen för att ”göra något åt saken” och detta visade sig på flera sätt.

Alla personer med CP-diagnos kallades ”CP-barn” oavsett hur gammal man var. Förmodligen var orsaken till detta att CP var en ”medfödd skada”. En ofta förekommande slogan jag aldrig glömmer var denna:

Hjälp de gömda barnen, – de glömda barnen, – CP-BARNEN!!

I Gubbängens centrum hade man byggt ett åtta våningar högt hus. Tredje våningen hyrdes av Stockholms Stad. Den delades mellan ett boende för barnsköterskeelever och ett speciellt boende för handikappade ungdomar. Handikappdelen av våningen kallades CP-Internatet och hade plats för 15 boende. CP-Internatet var utrustat med kök, dagrum, tre rymliga toalettrum (varav minst ett med badkar) och 15 bostadsrum.

Meningen var, med tanke på ovan nämnda slogan, att CP-skadade vuxna som fortfarande bodde hos sina föräldrar skulle kunna få ett eget boende och lära sig sköta sig själva.

Kraven för att få ett rum på internatet var dock följande:

1) Den som sökte till boendet skulle ha diagnosen CP.

2) Den som sökte skulle ha ”ett helt vanligt arbete” med vanlig lön, således inget av typ sysselsättning på dagcenter eller liknande inom ”arbetsvården för handikappade”.

3) Den som sökte skulle vara mantalsskriven i Stockholms Stad.

Resultatet blev: Man hittade ingen som uppfyllde kraven.

Då blev ”goda råd dyra” eftersom man redan börjat planera en invigningsceremoni. De Handikappades Riksförbund (DHR) fick då i uppdrag att ringa runt till samtliga kommuner och fråga om man där hade CP-skadade personer ”i arbetsför ålder”.

I slutet på oktober 1964 ringde man från DHR hem till mig och frågade om jag hade arbete och om jag var intresserad av att flytta till ett boende utanför föräldrahemmet. Jag var ju ändå nästan 22 år!

Klart att jag accepterade!!

Nu hade Stockholms Stad äntligen hittat en person i Stockholms län som uppfyllde kraven för de 15 platserna! Man blev nu nästan desperata i Stadshuset i Stockholm Stad: VAD GÖRA NU??

Jo, man slopade både punkterna 1 och 3 i förutsättningarna. Nu skulle personer med någon form av funktionshinder boende i någon av länets kommuner och som hade fast anställning kunna söka plats på boendet.

Detta medförde att man fick tag i ytterligare fyra personer som skulle kunna passa in. Den man hittade längst bort bodde i Edsbro i Norrtälje kommun, men arbetade på en ort närmare Stockholm. Var minns jag inte.

Så blev det då äntligen dags för invigning! Socialborgarrådet Sören Carlsson höll tal i närvaro av ytterligare ett par personer från stadshuset i Stockholm. Jag tror att den ene av dem var fastighetsborgarrådet Trädgårdh.

Vi som lyssnade på detta tal var fem boende, föreståndarinnan, fem vårdbiträden och ett flertal journalister. Efter talet delade vi boende upp oss för intervjuer i olika media. Själv blev jag intervjuad i Svenska Dagbladet.

De 10 kvarvarande platserna fylldes sedan ganska snart med personer som råkat ut för olyckor, studerade, eller kunde delta i den sysselsättning (typ ”legojobb”) som arbetsvården senare startade i bottenvåningen på Lingvägen 98 i samma hus.

Med andra ord: Man hade inom Stockholms Stad fått lov att frångå alla de tre uppsatta krav som skulle uppfyllas av de som ville bo på CP-INTERNATET.

Detta ledde så småningom till att man efter något år eller så ändrade namnet på boendet till HANDIKAPPVÅNINGEN.

Men nu kommer det riktigt roliga: Du som läst detta och fastnat för den slogan jag refererat ovan har väl redan gissat att det var Barnavårdsnämnden i Stockholm Stad som administrerade CP-internatet?

Någon gång i februari – mars 1965 fick vi nämligen när vi kom hem från arbetet höra att man ringt från Barnavårdsnämnden till CP-internatet under dagen och frågat om de tilldelade medlen räckte för att täcka barnens behov!!

Nu 50 år efteråt pågår ombyggnad av hela huset. Enligt uppgifter hämtade från Familjebostäders hemsida kan pågående ombyggnad liknas vid en nybyggnad även om det sker inom befintligt så kallat ”skal” (dvs. ytterväggar etc.). Man byter allt och moderniserar för framtidens behov. Lägenheterna blir allt ifrån enrumslägenheter till femrumslägenheter. Inflyttning planeras kunna ske hösten/vintern 2014/2015 och uthyrningen sker under våren 2014 via Stockholms stads Bostadsförmedling som förmedlar alla lägenheterna.

Text: Lars-Erik Widell
Foto: Ulla Widell 2014-01-15

 

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer