Projektet finansieras av Arvsfonden
Lättläst

Före färdtjänstens tid

Vår medskribent Lars-Erik Widell fick avslag tre gånger på sin ansökan om färdtjänst under åren 1966-68 med motiveringen att han borde träna mer på att åka med kollektiva färdmedel. Han varken använde rullstol eller ens gick med käpp, så han borde även lära sig åka i rulltrapporna tyckte arbetsterapeuten. Hösten 1969 hade reglerna blivit generösare och han fick färdtjänst beviljad till slut. Här presenterar han lite historik om färdtjänsten samt berättar om en idé som dåvarande Socialborgarrådet i Stockholm hade.

Fram till slutet på 1950-talet var det mycket ovanligt att funktionshindrade visade sig ute på stadens gator och torg. Begreppet funktionshindrad var inte ens påfunnet. Man sade i bästa fall handikappad, som är en försvenskning av det engelska ordet handicap. Betydligt vanligare var uttrycket ”ofärdig”. Speciellt om det gällde barn eller vuxna som drabbats av funktionshinder under uppväxtåren. Hade funktionshindret uppstått genom olycka eller sjukdom i vuxen ålder, var man helt enkelt ”invalid” eller ”vanför”.

Ytterst få funktionshindrade gick i vanliga skolor. Speciella internatskolor fanns på många håll i vårt land. Vanföreanstalter, som de större kallades, fanns i Göteborg, Helsingborg, Härnösand och Stockholm, eller rättare sagt i Solna eftersom det var en byggnad på Karolinska sjukhusets område. Där låg också det beryktade Eugeniahemmet, som det blev löpsedlar och mycket skriverier om efter det att Lis Asklund i ett radioprogram 1959 berättat hur handikappade barn och ungdomar egentligen hade det. Barn från hela landet bodde på ”EH” och fick sin första skolgång motsvarande folkskolan där. Det hade också givits ut en bok som handlade om funktionshindrades situation. Den beslagtogs mycket snart efter utgivningen. Boken hette ”Invalidernas Hus” och var utgiven på ett numera nedlagt förlag. Den beslagtogs eftersom den berättade ”sanningen”. Min familj var personligen bekant med förläggaren som vid ett tillfälle berättade för mig att han inte ens fick behålla ett eget exemplar.

Dåvarande socialborgarrådet i Stockholm Stad hette Inga Thorsson. Hon ville göra något för ”Raggarna”, eller snarare få dem ”att göra nyttigare saker än att bara köra runt på Kungsgatan/Sveavägen”. KRO (Konstnärernas Riksorganisation) var rätt ny då och Inga Thorsson kom på den ljusa idén att försöka lansera RRO (ett Raggarnas Riksorganisation). Om man kunde få raggarna att bilda en sådan organisation, kunde man slå två flugor i en smäll och låta raggarna ”hjälpa till” att skjutsa runt handikappade på stan och i gengäld gå på en del evenemang gratis. En slags färdtjänst helt enkelt. Hon etablerade kontakter mellan ”The Car Angels”, som en av raggarklubbarna hette, och Norrbackainstitutet samt ordnade med en del utfärder i denna anda.

Bland ett flertal utfärder kan nämnas att några elever en lördagsmorgon på våren 1961 fick åka raggarbil till Sveriges Radios studio vid Karlaplan och uppleva programmet Frukostklubben ”live”. Sigge Fürst som var programledare för Frukostklubben hade också tidigare haft kontakt som privatperson med Norrbacka då hans son vistades på ortopeden i sex veckor efter en skidolycka i fjällen.

Det första tillfället då raggarna skjutsade oss var en kvällsutfärd hösten 1960 till Spånga Folkets Hus. Det var en onsdagskväll minns jag, för på den tiden fanns inga TV-program på onsdagarna och då kunde jag lika gärna åka med, tyckte jag. Sveriges Television hade dock en reporter på plats utanför entrén till Folkets Hus. Han frågade flera av oss vad vi tyckte om att åka raggarbil.

Det var således först i början av 1960-talet som man började arbeta för att ”invaliderna skulle komma ut i samhället” som man uttryckte sig. I Stockholm blev det bland annat Österholmsskolan i Skärholmen som tog emot många barn med rörelsehinder. En ny bygglag kom 1962 (tror jag det var) där § 42.a stadgade att alla nybyggnationer i offentlig miljö skulle byggas ”tillgängliga” som uttrycket var.

Storstockholms Lokaltrafik (SL) började i mitten av 1960-talet sitt anpassningsprogram genom flera åtgärder. Man byggde hissar där så behövdes vid T-banestationer ovan jord. På några ställen där hissbyggnation var omöjlig, byggdes istället ramper för barnvagnar och rullstolar. I tunnelbanevagnarna infördes ”förhöjda” säten, ett i vardera änden på vagnarna. Dessa säten var främst avsedda för personer som hade svårt att resa sig från de vanliga sätena.

De vagnar som utrustats med dessa säten markerades utvändigt med en vit markering ovanför förarhytten.

Likaså infördes, efter samråd med handikapporganisationerna, förhöjda säten i bussarna. Det blev sätet närmast bakom föraren som gjordes högre.

Vagnarna i tunnelbanan
Lägg märke till de vita markeringarna vid förarhytten. (Bilden är beskuren.) Foto: Henrik Henrikson.

Första gången jag hörde talas om ”färdtjänst” var 1961 då en vaktmästare på Karolinska sjukhuset berättade att i Holland fanns det en så kallad ”transporttjänst för krigsinvalider” för att de skulle kunna arbeta. Det var VW-bussar som åkte runt i städerna som ett slags busslinjer och skjutsade dem till och från deras arbeten. Nu gick det rykten inom ”vårdsvängen” att något liknande skulle införas i Sverige. Här i vårt land hade varje institution någon form av transportfordon för akuta behov. Dessa fordon kördes som regel av någon vaktmästare på berörd institution.

Bussen som användes för att köra elever
Den här bussen användes för transport av elever vid Norrbackainstitutet (före detta vanföreanstalten i Solna) på 1960-talet innan fördtjänsten fanns. Foto: Bo Karlsson.

1964/65 började någon form av transporttjänst införas i Stockholm. Jag hade en numer avliden bekant som ”satt i rullstol” som man sade på den tiden. Hon nyttjade denna tjänst för att kunna arbeta. För detta fick hon betala 10 kr/dag, vilket var mycket pengar för henne på den tiden. Jag har för mig att hon fick lägga 30% av lönen på denna transport.

I december 1966 beslutade stadsfullmäktige i Stockholm att färdtjänst skulle inrättas fr.o.m. årsskiftet 1966/67. ”Rätten till färdtjänst” utfärdades av Stockholm stads Arbetsvårdsbyrå, allmänt kallad AVB. Inledningsvis måste man för att över huvud taget ha rätt att söka färdtjänst vara rullstolsberoende. Transporterna utfördes av anställda vid brandkåren. De använde sig av blåmålade skåpbilar av märket Peugeot.

När landstinget i Stockholms län 1971 tog över ansvaret för arbetsresor och behandlingsresor blev det tre olika biljettyper: Fritids-(eller ”privatresebiljetterna”) var röda och gällde bara inom Stockholm Stad. Biljetter för vård och behandling fick grön färg. Dessa biljetter gällde för resor från bostaden till valfritt behandlingsställe (sjukhus, läkarmottagning, tandläkare eller sjukgymnast).

Gula biljetter slutligen gällde nu för arbetsresor och var förtryckta med destinationer, dvs. uppgift om bostadsadress respektive arbetsplatsens adress. Priset var det vanliga 1 krona och 50 öre per enkelresa. Man fick biljetter för en månads behov levererat per gång, men man var själv tvungen att i god tid innan biljetterna var slut ringa till Arbetsvårdsbyrån och beställa för kommande månads behov.

Malmö var först i landet och startade redan 1962. Jag har för mig att Göteborg kom igång vid samma tid ungefär som Stockholm.

Källor:
Vissa fakta är hämtade ur minnesskriften ”Färdtjänsten – En länsangelägenhet”. I övrigt intervjuer med funktionshindrade.

Text: Lars-Erik Widell

 

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer