Projektet finansieras av Arvsfonden

Kidnappad av färdtjänstföraren

Lars-Erik står vid bredvid bussingången.

Lars-Erik Widell

Jag har förstått att många icke funktionshindrade som inte heller har någon nära relation till någon person med handikapp ser färdtjänsten som en mer eller mindre ”lyxförmån”. Man (dvs de handikappade) får ju åka TAXI nästan ”alldeles gratis”, tror man.

Men då har dessa personer inte en aning om vad man kan få uppleva som färdtjänstresenär. Färdtjänsten är ju en slags ersättningstrafik som ska jämföras med att t.ex. åka buss, spårvagn eller tunnelbana.

När Du läser om nedanstående händelse, skulle jag vilja rekommendera att du tänker dig in i en situation där detta skulle hända dig som bussresenär.

Fredagen den 29 januari 1999 blev jag kidnappad av en förare inom färdtjänsten.

Den som kidnappade mig hade kört mig till arbetsplatsen på torsdagen. Det var första gången jag åkte med honom. Han var mycket noga med att fråga mig hur lång tid resan brukade ta. Sedan ställde han flera frågor om fakta som jag senare förstod att han tydligen ansåg vara väsentliga att känna till svaren på för att kunna genomföra kidnappningen.

Den rättmätige föraren blev således lurad på den körning han fått. Jag personligen blev väl behandlad och kom dit jag skulle, men händelsen är ändå värd att berättas.Mina resor till arbetet var en bra start på dagen ansåg många förare. Den var 22 kilometer lång och gick 07.00 på morgonen och tog 20-25 minuter att genomföra.

När jag på fredagsmorgonen kom ner i porten 06.52 var taxin redan framkörd. Föraren hade backat in på gården, vilket en del förare gör första gången de kör mig, så jag tänkte: ”Är det en ny förare idag igen?”

Det var kolsvart ute och dessutom lite dåligt väder, så jag såg inte så bra.

Jag går alltid ner i porten den tid bilarna normalt får sina köruppdrag och därför är det mycket sällan de får vänta på mig. Det händer bara när någon utsocknes bil fått min resa som s.k. ”hemskubb” för att med betalda km ta sig tillbaka till stationeringsorten.

När jag satt mig i bilen körde vi iväg. Efteråt har jag tänkt på att avfärden startade ovanligt fort. I slutet på gatan mötte vi en taxibil från samma taxibolag, men det reagerade jag inte för eftersom fler personer som bor i huset åkte färdtjänst därifrån ungefär vid samma tidpunkt.

När min fru skulle gå till sitt arbete en kvart efter min avresa stod en annan taxibil utanför vår port. Föraren av denna taxibil hade kört mig förr och frågade min fru om jag blivit sjuk eller varför jag inte kom ner.

Då uppdagades det att jag blivit kidnappad. Den förare som körde mig hade inte fått körningen i sin dator utan bara ”stulit” köruppdraget. Körningen fanns i den nu framkörda taxibilens dator.

När jag kommit fram till arbetet, helt ovetandes om att jag var kidnappad, ringde min fru och berättade att hon talat med den ”rätte” taxichauffören. Även om jag utan dröjsmål och problem fick min resa effektuerad kändes det olustigt att bli ”kidnappad” av annan bil. En detalj i resan fick sin förklaring först efter samtalet med min fru. Den jag åkte med hade ju så bråttom iväg att han faktiskt glömde dra mitt kort före start. Först när jag påminde honom om rutinen efter c:a 100 meters färd drog han kortet.

Genom att jag nogsamt följer Färdtjänstens rekommendationer beträffande kvitton etc. kunde vi ge den rättmätige föraren sådana upplysningar att han kunde ”göra upp” med den som stal resan. ”Kidnapparen” fick därigenom inte behålla ersättningen för utfört jobb.

Text: Lars-Erik Widell 
Foto: Lennart Järlebäck

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer