Projektet finansieras av Arvsfonden

Mitt första tal till mormor

David och Maja står bredvid varandra. De ser allvarliga ut.

Foto taget 1935: David och Maria (kallades Maja) Blomberg.

 

Vår medskribent Lars-Erik Widell berättar här om sitt första tal till sin mormor som ägde rum på hennes 60-års dag då han var drygt två år gammal. I flera veckor tränades han för att hålla talet. Läs Lars-Eriks krönika för att få veta hur det gick.

Jag är uppvuxen två mil väster om Stockholms City. Mina morföräldrar bodde på andra sidan Stockholm vid Herrängens Gård i Älvsjö. Det tog minst 90 minuter att åka till dem hemifrån oss. Min morfar var en känd och mycket respekterad pastor inom Pingstkyrkan. Jag var deras första barnbarn och vad jag förstår mycket omtyckt av både mormor och morfar.

Därför var det en självklarhet bland min mors syskon att jag skulle gå främst i gratulationskön fram till mormor på hennes 60-årsdag och överlämna en blombukett även om jag vid detta tillfälle bara var drygt två år gammal.

Eftersom jubilarens barn och jag skulle uppvakta tidigt på morgonen med bland annat kaffe på sängen, som var vanligt förr i tiden, åkte min mor och jag till Älvsjö dagen före mormors 60-årsdag och sov över i soffan de hade i köket.

Min mor har berättat att hon i flera veckor tränade mig att säga ”Hjärtliga gratulationer på 60-årsdagen mormor”. Likaså fick jag upprepa frasen flera gånger kvällen innan hos min moster. Det gick galant. Både min mor och min moster var nöjda.

Så kom då morgonen då allt skulle hända. Jag blev väckt klockan sex och påklädd fina helgdagsdressen.

När vi så ställt upp i köket för att gå in till mormor i sovrummet, ringde det oväntat på dörren när klockan var halv sju. Där stod en mindre sångkör från kyrkan. De hade dragspel och gitarrer med sig och för mig blev det ett mindre kaos. Vad skulle nu hända??

Alla blev till slut ense om att vi närmaste släktingar skulle tåga in först med mig allra längst fram bärande en blomsterbukett nästan lika stor som jag själv var lång. Under tiden vi gick, spelade musikanterna.

Sedan blev det ”tvärtyst” och alla väntade andäktigt på att jag skulle hålla mitt lilla tal.

Då sade jag: ”Äh, här har DU mormor! så vände jag och ville gå ut.

Denna händelse talade min morfar och mormor om med glädje så länge de levde. Det var bland det första min morfar berättade om mig för min fru när de träffades första gången cirka 24 år efter det jag höll mitt tal.

Text: Lars-Erik Widell

 

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer