Projektet finansieras av Arvsfonden
Lättläst

Mitt sista år i folkskolan

Vår medskribent Lars-Erik Widell föddes 1943 och gick sju år i Hässelby Folkskola. Det åttonde (och sista året) gick han i Solhemsskolan i centrala Spånga.

Här berättar han bland annat om vad som hände någon halvtimme före själva examen i Spånga. Något som kunde skadat flera föräldrar och barn som stod på skolgården. Inte minst Lars-Erik själv kunde ha fått svåra skador resten av livet.

När jag på hösten 1950 började skolan hade man sjuårig skolplikt i ”allmän folkskola”, men under de sju åren utökades den allmänna skolplikten till åtta år. Det var ett bra tag innan grundskolereformen genomfördes.

På den tiden hade man inte rektorer som ansvarade för sina rektorsområden utan en person med titeln överlärare var skolchef för ett antal skolor. Vår överlärare var placerad i Spånga väster om Stockholm och en gång per termin satt han med och lyssnade på lektionerna.

När det var dags för åttonde skolåret för mig, visade det sig att vår skola hade för få klassrum för att också rymma åttonde årskullen, så vi fick åka buss till ett par andra skolor inom det område som vår överlärare ”basade” över. Min gamla klass delades mitt itu och halva gruppen fick gå i Solhemsskolan i centrala Spånga och den andra halva delen av klassen fick åka en halvmil längre till Bromstens skola.

På senare år har jag också fått veta att årskullen barn i Spånga födda 1945 var extra stor, så några av dem som skulle gått i sjätte klass i Solhemsskolan fick åka buss åt andra hållet och gå i Hässelby Folkskola där det var färre barn födda 1945.

I februari 1958 utbröt en svår influensa som kallades ”Asiaten”. Jag låg själv till sängs i fem veckor och många andra, både elever och lärare, var sjuka fyra-fem veckor. Klasserna slogs tillfälligt ihop så att det nästan blev s.k. ”B-skolemodell”.

Det har så länge jag kan minnas varit populärt med smällare och fyrverkerier vid vissa tillfällen. Jag har för mig att det fanns en åldersgräns för att få köpa explosiva varor. Jag antar att man inte nådde den åldersgränsen förrän det var dags för pojkarna att ”göra lumpen”, dvs. militärtjänsten.

Vi hade inte så lång väg att gå från skolan till det militära övningsområdet Järvafältet (nuvarande Tensta-Rinkeby) och på området nära nuvarande vattentornet i Tensta fanns det gott om tomhylsor som en del ungdomar hämtade för att tillverka egna smällare att använda vid Valborgsmässoafton, påskafton och nyårsafton eller vid andra ”festligare” tillfällen.

Så kom examensdagen och jag hade fått en ny uppsättning kläder som kallades ”bildress”. Den var som en lättare form av kostym. Ljusgrå antracit till färgen. Jag var mycket stolt över att mina föräldrar haft råd att köpa den till mig.

Lite nervös var jag eftersom vi i avgångsklassen skulle paradera upp på en trappa och stå där och ta emot våra slutbetyg inför alla vuxna besökare. Rädd var jag också för att smutsa ner kläderna på något sätt. Man kunde ju få oljefläckar på sig om man steg av bussen lite oförsiktigt eller på något annat sätt oavsiktligt smutsade ned kläderna.

När jag kom in på skolgården såg jag tre-fyra små klungor av föräldrar och barn. Själv hade jag ingen anhörig med mig. Plötsligt fick jag syn på en grabb som var något år yngre än jag. Han gick lite småslött omkring bland folket och lekte med något som påminde om en tomhylsa från Järva-fältet.

Jag blev rädd och drog mig bort från honom och klungorna. Det var min smala lycka, för plötsligt hördes en rejäl smäll. Grabben hade kastat iväg sin leksak. Jag föll omkull av smällen. Kände smärta i vänstra knäet och när jag reste mig upp såg jag att vänster byxben fått en rejäl skada.

Eftersom jag inte ville gå upp på trappan och ta emot slutbetyget klädd i mina trasiga byxor, gick jag in till lärarrummet och talade om vad som hänt.

Två av lärarna kom fram och studerade byxans skada. De luktade på byxan och konstaterade att det ”osade” om mitt vänstra knä. Dessutom syntes det att skadan var ett ”snitt” som såg ut att ha kommit inifrån byxan och utåt.

Den skyldige pojken hämtades av en lärare och man ringde till polisen som kom och ”muddrade” pojken. De fann ytterligare fem smällare, vilka beslagtogs och fördes till Vällingby polisstation, där en av ”bomberna” provsprängdes.

Den polis som senare förhörde mig talade om att deras provbänk sprack, så det var ett stort under att mitt vänstra ben inte hade splittrats vid pojkens tilltag.

Efterföljande undersökningar och förhör visade att ”bomben” passerat på marken genom en grupp föräldrar och in i mitt vänstra byxben. Eftersom jag legat kvar med böjt ben hade projektilen gått rätt ut genom byxan och hamnat ungefär i jämnhöjd med den plats där jag haft mitt huvud.

En stund efter att jag kommit hem från examen drabbades jag av en slags chock. Jag blev jättehungrig och satte, enligt min mor, i mig ett stort antal prinskorvar. Jag tror det var 26 stycken!

Text: Lars-Erik
Foto: Ulla Widell 2014-01-08

Solhemsskolan är en stor byggnad.
Solhemsskolan.

 

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer