Projektet finansieras av Arvsfonden

Så rädd för att det som är så rätt kan bli fel

Som assistansberättigad så är jag den första att säga att det är bra med regler som motverkar bedrägeri mot LSS och den så viktiga assistansreformen för jag förstår lika väl som du och en var att annars finns den kanske inte kvar om ett X antal år! Det som däremot gör mig bekymrad är rätt så mycket. Vem av våra politiker har rätt överblick och ser hela bilden när nya förslag tas fram? Vilken politiker eller journalist visar att de ”älskar” LSS-reformen när den används rät?. Jag saknar journalister som verkar vilja ta i ”hela frågan” De verkar mest vilja peka på redan självklara saker som pengar som rinner iväg osv. Det faktum att många brukare känner sig jagade av de ofta allt strängare och nya regler för tidbedömning etc., är inte det intressant alls?

Några gånger har jag som svar på artiklar i media försök lyfta deras intresse av att vilja se ”hela bilden” även konsekvenserna av vad en klappjakt på eventuella bedragare bland alla av oss, brukare kan leda till.

Till exempel regler som kanske rent av blir avarter just för att de har stressats fram i moralpaniken kölvatten. Då vill jag veta vilka som står grindvakt och aktivt saktar faten. Till förmån för det segrande samhälleliga förnuftet? För även detta har betydelse när lågkonjunkturer kommer!

Ska jag uttrycka mig miltså upplever jag att medias intresse att se hela bilden är mycket litet! Varför är det så? Jag har inte svaret tyvärr! Jag säger inte att journalister måste ”krama oss”. Allt bedrägeri ska upp i ljuset! Fram med det bara. Dock ska ni inte vara emot oss. Jag tycker att tiden är kommen då journalister återigen vågar ta tydlig ställen för en sund presonligassistans, ledsagarservice och hemtjänst igen. Ni finns säkerligen men vissa upp er mer! Vilket Sverige vill vi alla invånare leva i! Enligt mig borde det ur journalistens synvinkel vara en självklarhet att de som kan och vill, efter egen förmåga ska kunna delta i samhällslivet!

Ännu så länge har jag det bra och talar inte i egen sak främst. Dock hör jag och läser saker som inte är lovande!

Förra gången jag mailade en reporter fick jag till svar: Vi skriver ju om detta just för att ”fusket” inte ska drabba de som behöver. Lovvärt, möjligen men på vilket sätt bidrar journalisten till detta? I en annan artikel kan jag läsa att Försäkringskassan ”upplever att de har ganska fria händer från politiskt håll att utforma verktyg som dämpar kostnaden”. Hur gick detta till?

Till sist, vi själva som har någon form av funktionsnedsättning måste bli än aktivare. Starkare opinionsbildare etc. Det vi har uppnått i dag finns inte där för alltid om igen bevakar det. Jag gillar DHR, Unga rörelse hindrade. SRF, NHR, hörselskades organisationer m.fl. Men vi behöver se varann också träffas och sammarbeta när det är möjligt. Jag är rädd för ett Sverige där alla jobbar framåt endast en och en. Gå inte ur era organisationer snälla påverka dem istället.

/ David Hansson

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer