Projektet finansieras av Arvsfonden

Emma Jangestig: ”För mig är hon ingen människa”

För åtta år sedan, den 17:e mars 2008 klev Christine Schurrer in hemma hos Emma Jangestig i Arboga och dödade hennes två barn Max, tre och Saga ett år. Emma Jangestig fick själv ta emot 15 slag mot huvudet av en hammare. Emma överlevde och här berättar hon om händelsen, om vad Christine Schurrer tog ifrån henne den kvällen och att hon vägrar låta henne ta mer av henne.

 Visste du om Christine Schurrer innan händelsen?

-Ja, jag visste om henne eftersom min sambo haft en relation med henne. Under den tiden de hade en relation var vi kompisar så han berättade om henne och allt konstigt som hände då. De träffades i Grekland och hade en sommarflört.

-När han kom hem så pratade vi mycket, mest över internet. Men sen försvann han en period från internet och jag fick inte tag i honom. Under denna period hade Christine kommit och hälsat på. Han hade då sagt ifrån, han ville inte vara tillsammans med henne mer. Hon kunde inte acceptera det och försökte då ta sitt liv. Han försökte få hem henne till Tyskland där hon bodde och hade sina vänner. Allt detta berättade han sen för mig.

-Sen när vi blev ett par fanns ju inte hon med i bilden längre. När händelsen inträffade hade vi bara varit ett par i åtta månader, så det var ju fortfarande väldigt nytt. Men ja, jag visste om henne och jag har nog sett en bild på henne, men inget som jag kom ihåg då.

 

Den som tog allt

Då Christine Schurrer vägrade att gå med på en rättspsykiatrisk undersökning var hon tvungen att anses som ”frisk” enligt rättssystemet och domen blev livstid och utvisning på livstid.

Personligen så tycker inte jag att en person är frisk om man gör som hon har gjort, men enligt rättssystemet så är hon det. Innan de dömer till livstid så måste de göra en utredning. Hon vägrade att genomgå denna utredning och svarade inte på deras frågor. De var tvungna att döma henne som frisk. Jag tyckte att det var skönt när jag fick höra det i rättegången, det betyder ju att hon faktiskt får livstid. Annars vet man inte, kanske hade hon varit ute idag.

Christine Schurrer satt i Svenskt fängelse i fyra år sedan blev hon förflyttade till Tyskland.

– Efter det så har jag inte hört någonting. Samtidigt var det skönt när hon satt i Sverige för då fick jag målsägandeinformation, det betyder att fängelset hör av sig om hon lämnar anstalten av någon anledning. Men i Tyskland funkar det inte på samma sätt. Sen kommer ju såklart frågan den dagen hon släpps ut, får jag information om det då, det är inget som är självklart. Jag håller faktiskt på att bråka om det.

-Hon fick utvisning, men jag känner hur svårt är det att flyga till Norge och gå till Sverige. Men jag är inte rädd att hon står utanför min dörr en dag, och jag låter inte henne förstöra mitt liv idag för då kunde hon likagärna tagit det 2008.

-Jag kommer ihåg vem jag öppnade dörren för den där kvällen och jag kommer ihåg vem som slog mig, så på det sättet kunde peka ut henne. Men jag kommer inte ihåg den dagen jag blev väckt och då kunde jag inte heller berätta att det var hon.

– Förste april gjorde jag det första polisförhöret och då säger jag, ”det är inte jag som blivit utsatt för det här”. Det är min sambo av en gammal tjej som han har barn med. Det finns inget barn, men hon har påstått det. Jag säger det ju redan då fast i andra ord. Detta förhör var jätteviktigt, för det jag inte visste var att Christine redan satt häktad.

-Mitt minne har blivit starkt ifrågasatt av minnesforskare som menar att jag inte borde komma ihåg det här efter den misshandeln. De har sagt att jag har blivit påverkad av de runt omkring mig, men jag var isolerad.

-Jag trodde först att vi varit med om en bilolycka, när jag aldrig fick bekräftelse på det jag berättade om och mina minnen så började fantasin sväva. Jag började även misstro mig själv, hade jag drömt allt. Jag sa att Max hade drunknat eller att Saga dött för att jag glömde hennes dropp. Jag började anklaga mig själv innan jag fick reda på allt, vilket jag fick först efter en månad då jag kom hem. Det är många dagar att leva i ovisshet. Polisen fanns tillgänglig hela tiden och jag fick göra hur många förhör jag ville, så jag använde dem lite som mina psykologer.

– Jag har aldrig anklagat min sambo för händelsen och att han träffade Christine. Han visste ingenting när han gav sig in på att börja träffa henne och vem hade kunnat ana? Skulle han ha fått hot eller liknande och inte berättat det för mig, då hade vi varit i en annan situation. Han var så öppen mot mig om henne. Om jag hade skuldbelagt honom hade vi aldrig kunnat fortsätta tillsammans. Jag brukar få frågan om han känner skuld, och ja det är självklart att han gör det. Han tog hand om den akuta chocken och känslorna av skuld under den där första månaden när jag inte fick veta någonting. Så han har ju alltid varit före mig i bearbetningen. Men det är aldrig någon i vår närhet som skuldbelagt honom.

Emmas sambo valde att avsluta deras relation när han märkte att hon hade mycket starkare känslor för honom än vad han hade för henne. Hon ville inte tro honom, men när hon förstod att det var över försökte hon ta sitt liv. Först då förstod han att hon inte mådde bra.

– Att vilja ta sitt liv för olycklig kärlek är väl inte helt ovanligt och inget som gjorde att han trodde hon var kapabel till det hon var. Vi fick ett adoptionsbrev som kom hem till oss precis när vi flyttat ihop. Hon skriver till min sambo för att hon fött hans barn, men det finns inget barn. Allt är utrett och det var ett försök att få honom tillbaka. Detta brev kom bara några veckor innan händelsen, och det var på grund av det brev som hon överhuvudtaget blev aktuell i utredningen.

Emmas skador

-Jag fick femton slag på högra sidan av huvudet, så benet innanför ögat krossades. Jag fick även två blödningar som repade sig själva genom att jag hölls stilla och nedsövd. De sövde ner mig i Örebro bara några timmar efter händelsen och höll mig så i tio dagar. De skar upp mig från öra till öra och drog fram skinnet för att sedan kunna operera de ben som krossats.

Emma Jangestigs sambo ville veta vad som skulle hända med Emma och läkarna berättade precis så som Emma gjorde för oss under intervjun.

– Han trodde inte att han skulle få tillbaka den Emma som jag varit. Utseendemässigt är det ingen skillnad, så på det sättet är jag lyckligt lottad. Jag ramlade ihop när jag blev misshandlad vilket gjorde att jag bröt armen, vilket såklart var en bagatell i sammanhanget.

-Det som finns kvar idag är att jag har en hörselnedsättning på höger sida, den opererades jag för tre år senare och är nu mycket bättre. Annars är jag återställd fysiskt.

 

”Varför gråter inte Emma?”

Emma Jangestigs sätt att sörja och visa det har blivit ifrågasatt och hon fick många gånger just den frågan, fast på omvägar. Hennes bok om händelsen fick då just namnet ”Varför gråter inte Emma?”

– Det kan ju vara svårt att prata med någon som sörjer. Så frågorna har kommit omvägar. Journalister som har träffad mig har fått frågor från kolleger om jag alltid är så där glad? Det finns väl en föreställning av att jag under en intervju ska sitta och gråta och det gör jag ju faktiskt, fast på mitt sätt. Jag brukar säga det att jag gråter genom munnen.

– I början när jag var isolerad och ingen fick prata med mig började jag att spy. Först varje morgon och sedan flera gånger varje dag. Tillslut behövde jag få dropp. Samma dag som jag träffade media första gången och började prata om händelsen så mattades kräkningarna av. Gråten kom ut genom munnen, först genom spyor och sedan genom prat. Så i en intervjusituation så är det precis det jag gör, jag står där och gråter, fast på mitt sätt.

 

”Jag gråter när jag pratar”

Emma Jangestig berättar att hon gråter och sörjer genom att prata och hon märkte snabbt att det gav henne något att få komma ut och föreläsa. Vilket hon nu har gjort under åtta år i hela Sverige.

– Efter att den bok jag skrev hade släppts så hörde Brottsofferjouren av sig och frågade om jag ville föreläsa på deras seminarium. Jag tackade ja, för jag gillar att prata. Eller jag gjorde faktiskt inte det innan, men började göra det efter händelsen.

– Efter det seminariet så var det fler som ville att jag skulle komma ut till dem och föreläsa på deras lokala jourer runt om i landet.

– Min vilja att få prata om det som hade hänt började när jag fick träffa media. Jag märkte att jag mådde bra av att få prata om händelsen och jag svarade gärna på samma frågor om och om igen. Detta ledde till att jag började förstå mig själv på ett helt annat sätt än jag gjort innan.

 

Beskedet om Max och Saga

Emma Jangestigs familj fick restriktioner av polisen att de inte fick prata om händelsen eller vad som hänt barnen. Emma fick inte bli påverkad av omgivningen och hölls isolerad.

-Jag började fråga efter dem på en gång när jag väcktes den 27:e mars. Den 1:e april bestämde de att jag skulle få beskedet för det var ohållbart att hålla mig borta från den informationen. Innan dess så fick jag inte veta något. När jag frågade efter dem så pratade de om vädret eller vad jag hade ätit.

-När de väl berättade så kunde jag inte ta in det utan fortsatte att fråga efter mina barn Max och Saga. Det var nog ett för jobbigt besked för mig just då att ta in, jag hade bara sagt jaha, och sen lagt mig ner i sängen igen.

-Fjorton dagar efter det så fick jag beskedet igen av en annan läkare och på ett annat sjukhus. Då hade jag nog ändå börjat förstå vad som hänt, för när han kom in genom dörren visste jag vad han skulle säga.

-Det var ju fruktansvärt för min familj som inte fick berätta att höra mig prata om Max och Saga som om de fortfarande fanns. Polisen förbjöd min familj att berätta om händelsen. De ville att jag själv skulle prata om det jag kom ihåg från kvällen och inte något jag fått berättat för mig.

 

Hur upplever du medias hantering av allt som hänt?

-Jättebra! Det kan vara lite provocerande att jag säger så, jag vet ju att det är många som har blivit illa behandlade under tiden som de varit utsatta för ett brott.

-Min pappa valde tidigt att börja prata med media. De två första artiklarna som kom ut så stod det lite fel. Media började ringa runt till kusiner och gamla jobbarkompisar. Då kände pappa att det var bättre att informationen kom från oss direkt. Dels för att den skulle bli rätt men också för att andra inte skulle behöva prata om de inte ville och orkade. Så pappa svarade helt enkelt när media ringde och gick med på att prata om han fick läsa det som skrevs innan det publicerades.

-Pappa skapade sig kontroll över det som gavs ut. När jag sedan kom hem och började prata med media så tog jag över den kontrollen. Det var aldrig någon som ifrågasatte detta för de ville ju också att det skulle blir rätt. Någon gång har jag ångrat det jag sagt, för jag hade lite restriktioner från polisen om vad som fick komma ut. Då ringde jag och de strök det, det var aldrig några problem. Media har respekterat oss.

 

Vad väcker Christine Schurrer för känslor idag?

-Ingenting faktiskt. Jag brukar jämföra henne med en naturkatastrof eller en sjukdom. För mig är hon ingen människa, för mig är hon orsaken till att Max och Saga inte finns idag. Hon är ingen jag vill slösa min tid på.

 

Livet precis efter händelsen

– Det var helt underbart att fortfarande få leva, för det var inte självklart. Jag kan inte säga att jag känt att jag varit nära döden, men jag tar tillvara på livet på ett annat sätt idag.

– Nu har jag en dotter som är sex år och en son som är sju månader snart. Jag tar tillvara på min familj på ett helt annat sätt. Jag var ingen dålig mamma till Max och Saga men jag är en ännu bättre mamma i dag och tar inget som en självklarhet. Jag är inte rädd att de ska dö, men jag vet att de bara blir äldre och snart vill de inte vara med mig. Det gäller att passa på att leka medan de vill.

 

Livet idag

Idag jobbar Emma Jangestig som undersköterska på BB, förlossning och gyn, vilket hon verkligen trivs med. Hon lever med sin sambo och har två barn.

-Mitt liv idag är inte sorgset utan väldigt glatt. Jag älskar att leva och ser saker positivt. Man kan ju välja att lägga sig under täcket och aldrig gå upp mer, men jag har inte den inställningen. Folk har frågat mig hur jag kan vara så stark och orka ha den inställningen. För det första är det min familj som gett mig den styrkan genom trygghet och kärlek.

-Min sambo och jag har varit tillsammans i nio år och visst har det funnits så mycket att jobba på efter en sådan händelse. Vi har hanterat det så olika, men på något sätt har vi lyckats hålla ihop och bli starka.

-Jag mår bra. Självklart finns Max och Saga med hela tiden och jag funderar på hur de skulle ha varit idag. Max skulle ha fyllt tolv år nu i maj, så snart skulle jag haft en tonåring hemma och det är svårt att förstå.

-Saga hade också varit stor och hon hade sin sjukdom som jag funderar på hur hon skulle levt med den idag. Jag försöker fokusera och vara tacksam över de åren de fanns hos mig, men det smärtar att inte få uppleva den där tolvårsdagen.

Idag lever Emma Jangestig och hennes familj under sekretess.

– Dels för att Christine Schurrer kommer ut en dag och då blir det svårare att spåra oss. Dels för att det blir ett sätt att prata med mina barn om att det inte är någon fara. Vi har valt att vara öppna mot dem och min dotter som är sex år vet om Max och Saga, men har än så länge inte frågat så mycket.

Emma Jangestig som föreläser om den fruktansvärda händelsen i Arboga 2008

Emma Jangestig

Emma Jangestig

Makt i Medias reporter Anette Gullming och Emma Jangestig

Emma Jangestigs föreläsning i Karlskrona

Det var många som ville prata med Emma Jangestig efter hennes föreläsning i Karlskrona.

Emma Jangestig

”För Max och Saga, ni har för alltid en plats i mitt hjärta”

emma 2

”Varför gråter inte Emma?” – Boken som Emma skrev efter händelsen

Reporter: Anette Gullming
Foto: Makt i Media

 

 

 

 

 

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer