Projektet finansieras av Arvsfonden

En riktig livsresa

Född: 9 mars 1943 med CP-skada i form av hjärnblödning förorsakad av tångförlösning. Läkarna arbetade enligt min mor i tre timmar för att få igång mig ordentligt, men gav sedan inget hopp. Personalen på Allmänna BB i Stockholm där jag föddes ville ”tvångsdöpa” mig så att jag inte skulle ”dö i synd” för dö skulle jag säkerligen göra inom en eller två veckor efter förlossningen. Jag växte upp som äldsta barnet i en syskonskara på 4 barn. Föräldrarna försökte få hjälp på Vanföranstalten i Stockholm. Det blev skenförsedda kängor, men ingen sjukgymnastik (som min pappa ville ha åt mig, eftersom han trodde det skulle hjälpa). Läkarna sade: Det är att kasta pengarna i sjön, eftersom gossen inte kommer att bli gammal. Distriktssköterskan i Hässelby gjorde vad hon kunde- dvs. försökte förmå föräldrarna att före min skolmognad lämna bort mig till institutionen CARLSLUND i Upplands Väsby där man ”förvarade” utvecklingstörda eller ”missfoster” som man sade då. När detta inte lyckades tog hon upp ”ärendet” i köpingens fullmäktige. Hässelby var då ännu inte inkorpererad i Stockholm stad). Innan fullmäktige tog beslut, skickades jag dock till barnpsykolog för en test. Efter bara några få tester konstaterade barnpsykologen att det inte var något fel på mitt intellekt. ”Han är vaken och kry” sade doktorn i min närvaro. Den 6-årige grabben svarade rappt: ”Det klart jag är vaken. Trodde Du verkligen att jag sitter och sover? Det blev från början 7-årig folkskola, men under de 7 åren utökades skolplikten till åtta år. I småskolan fick jag en ”fröken” som hade en dotter med samma diagnos. Åttonde skolåret gick jag i Spånga, eftersom det var klassrumsbrist i Hässelby och 8:an ”bussades” till Spånga. Efter ett ”sabbatsår” hemma började jag läsa till realexamen som privatist och bodde då på Norrbackainstitutet. Vi tentades av lärare från Solna Högre Allmänna Läroverk. Jag gick ut som Primus Motor våren 1963. Jag hade sedan 4-årsåldern ett stort intresse för bussar. I samhället gick en busslinje som trafikerades med 4 bussar. En av dessa hade mycket ”gnälliga” bromsar och varje gång jag hörde bussen bromsa, frågade jag mamma hur lång tid som gått sedan ”förra gnället”. Under tiden på realskolan valde jag att som arbete i samhällslära göra en redovisande jämförelse mellan de elva bussbolagens i Stockholms län sätt att gå över till enmansbetjäning. Dvs. ta bort konduktörerna och låta förarna ta betalt. Första kontakten tog jag med Stockholms Spårvägar (föregångare till SL). En av mina klasskamrater var dotter till vd:n för Spårvägen på 1940-talet och det utnyttjade jag. Via honom fick jag kontakt med en trafikdirektör som sedermera hjälpte mig på flera sätt. Bland annat fick jag ta del av en del intressanta utredningar om planerad utveckling av lokaltrafiken.. Efter realexamen blev det en ettårig handelsutbildning under vilken det också var dags att söka arbete. Vid den här tiden var det mycket svårt, för att inte säga näst intill omöjligt för en handikappad person att få arbete. I så fall blev det privatanställning som skomakargesäll eller korgmakare eller möjligen kioskbiträde. Inom kommun och landsting eller statliga verk, var det lönlöst att ens tänka på ett försök, men jag skrev ett brev till trafikdirektören som sedan ringde en kväll och lovade undersöka om det gick att ”fixa till” en praktikplats någonstans i alla fall. Han hade ju sett lite av mitt stora bussintresse. Resultatet blev en provanställning som ledde till fast anställning, vilket nu resulterat i drygt 42 års kontorstjänst inom trafiksektorn innan jag den 1/7 2006 efter en längre sjukperiod fick 100% sjukersättning. Min ”ordinarie” pensionsdag skulle egentligen ha varit den 29 februari 2008. Den 15 juni 1964 började jag alltså på Stockholms Spårvägars planeringsavdelning. Sedan dess har jag haft många arbetsuppgifter inom företaget. Det första ”fasta” uppdraget var att bearbeta trafikräkningar och räkna ut när MAX-belastningstimmen inföll på olika platser i Stockholms innerstad. Detta ledde till att ett par arbetskamrater under min semester 1965 tilldelade mig ett smeknamn relaterat till arbetet, vilket var mycket vanligt att man gjorde förr. Därför trodde många som arbetade på SL att jag (Lars-Erik Widell) hette Max Widell. Man var för ett 20-tal år sedan till och med tvungen att föra in ”Max” i SL:s interna katalog, eftersom tjänstemän ibland ringde från andra länsbolag och bara frågade efter ”Max på planeringen”. Några exempel på mina arbetsuppgifter: 1967-1990 ansvarig för linjemätningar inom SL:s trafikeringsområde. 1977-2006: Handläggare för dispensärenden gällande fordonsstorlek m.m. 2000-2006 samordnare för hållplatsnamnsfrågor. Fr.o m. oktober 1993 t.o.m. december 2004 ansvarig för tilldelning av ID-nummer för nya hållplatslägen. Under cirka 8 år även handläggare för regnskyddsärenden gällande busskurer vid hållplatserna i Ekerö, Lidingö och Stockholms kommuner. Mina kommentarer till ovanstående: ”Jag har haft en sagolik tur att få arbeta inom ett område som intresserar mig. Jag har arbetat heltid fram till den 2 oktober 2000, då jag tillfälligt blev partiellt sjukskriven 25%, men fr.o.m. den 9 april 2001 gick jag tillbaka på heltid igen. Tyvärr sade kroppen ifrån efter ett halvår och jag tvingades av hälsoskäl återgå till 25% sjukersättning (f.d. sjukpension). Jag fortsatte arbeta 6 timmar/dag till den 9 januari 2006, då jag drabbades av ”utmattningsbarhet” (dvs. ”gick i väggen”). Detta medförde att den sjukskrivning som nu blev oundviklig övergick i 100% sjukersättning den 1/7 2006. Min ”ordinarie” pensioneringsdag skulle annars ha varit den 1 mars 2008. Jag får dock vara nöjd med att ha kunnat arbeta 42 år och 15 dagar utan LAN-bidrag eller andra ”anpassningar”. Enligt läkare är det en mycket unik prestation med tanke på min diagnos och ”sjukdomshistoria”. Under årens lopp har jag tidvis varit ”studieobjekt” i läkarutbildningen och samtidigt fått lära mig mer genom detta, men också träffat blivande läkare och sjukgymnaster. De har alla sagt: ”Hur har Du burit Dig åt för att lyckas med detta? Du borde in i Guiness rekordbok! Troligen finns ingen mer i Sverige född under 1940-talets första hälft med din diagnos CP och förutsättningar som arbetat så mycket”. På 1950-talet kallades ”vi” för ”de gömda barnen, de glömda barnen”. Numera får föräldrar mycket bättre stöttning än vad mina föräldrar fick på 1940-talet. Därför borde de CP-skadade som fötts på 1980-talet och senare ha en betydligt större chans att göra ett bra jobb än jag hade. Det är bara det att de inte får chansen. Som jag ser det är det till allra största delen tack vare dåvarande trafikdirektören vid AB Stockholms Spårvägar som jag fick möjlighet att ägna så gott som 42 år åt att arbeta inom kollektivtrafiken. Alternativet hade väl varit ett livslångt liv på något gruppboende.

/Lars-Erik Widell

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer