Projektet finansieras av Arvsfonden

”Jag var en försökskanin för Curare”

 

 

Jag heter Lars-Erik Widell. Är 70 år och CP-skadad, men har jobbat 42 år i “vanlig tjänst”, trots att läkarna sade att jag skulle dö inom 3 veckor efter födseln.

Jag föddes i mars 1943 och fick då en hjärnblödning på vänster sida av hjärnan.

Vi bodde då i ett samhälle som numera är förort till Stockholm och jag har upplevt många smålustiga saker (både negativa men mest positiva). Som t.ex. när vi barn stod vid busshållplatsen för att sälja maskrosor (som vi trodde var stora Tussilago) fick jag ofta en slant av snälla människor att köpa godis för, medan de andra barnen inte fick sälja sina maskrosor. Jag fattade ju inte som 6-åring varför jag behandlades annorlunda än andra. Däremot hörde jag ofta vuxna säga ”den ofärdiga pojken” när de pratade om mig. Pappa byggde villa och skolvägen blev 2,5 km istället för 500 meter som den var de första två skolåren. På den tiden fanns inga skolskjutsar, så jag fick gå på en hårt trafikerad väg utan trottoarer. Ofta ramlade jag och jag var ”livrädd” för att passera fyra hus efter vägen för på dess gårdar fanns hundar som oftast skällde på mig så jag ramlade. Då slog jag inte bara sönder kläder utan fick givetvis också många sår.

Som tonåring cyklade jag mycket (se bilden) OBS! hjälmen är dåtidens ishockeyhjälm som jag lånade av min bror sommartid. När Sverige gick över till högertrafik slutade jag cykla av trafiksäkerhetsskäl.

När jag fyllt 21 år började jag arbeta och flyttade till ett slussboende för CP-skadade i Gubbängen. Där fick jag en lördag uppleva mitt livs snabbaste service på posten i Farsta när det var dags att hämta ut lön. Lokalen var proppfull av kunder och en som kom in efter mig (och förmodligen sett mig på vägen dit), knuffade till mig ”så där i förbigående bara”. När jag ramlade blev det ”liv i lokalen” och den som knuffat mig var snabb att ”hjälpa” mig fram till kassan. Givetvis för att själv slippa köa 30-40 minuter. Jag upplevde det hela ganska otrevligt, men ändå blev jag glad att få pengarna snabbt och komma ut redan efter fyra minuter.

Mannen som ”hjälpt” mig frågade: Vad har Du för sjukdom?  Då sade jag: Nja, jag har nog bara sviter nu efter en riktig pers. Jag lider av Epidemisk Cancer!! Gissa om han släppte mig snabbt och rusade därifrån!!

Färdtjänsten i Stockholms län var ju inte igång fullt ut förrän på slutet av 1970-talet, men i Stockholms Stad fick jag taxiresor i november 1969. Innan dess åkte jag tunnelbana till och från jobbet och det hade sina ”poänger” det med. Mina arbetskamrater hade sagt åt mig att inte gå för nära perrongkanten och helst gå på den sidan av perrongen där tågen i motsatt riktning stannade.

En av de många gånger jag blev omkullsprungen tappade jag skorna. Fyra personer fullkomligt slet upp mig och bar in mig på tåget. Den femte kom efter med skorna. Jag åkte två stationer, tackade för hjälpen, klev av tåget och bytte till ett tunnelbanetåg som gick åt det håll jag skulle istället.

Min filosofi ha varit att göra det bästa av det ”konstiga” liv jag fått. Och jag har under dessa 70 år lyckats mycket bra, tycker jag. Bäst av allt kanske är att jag sedan 1970 är gift med en mycket glad och trevlig dam, som när vi träffades var en kul tjej med rött hår, men nu är en liten gråhårig gullig gumma.

 

”Jag var en försökskanin för Curare”

Som liten fick jag alltid höra att jag var ”ofärdig”. Undrade ibland när jag skulle bli färdig. Det ofärdiga bestod i att jag ramlade av alla tänkbara ljud, till exempel bilar som tutade eller någon som ropade oväntat. Läkarna ”fick för sig” att testa ett nytt preparat som man kallade ”Indianskt pilgift”. Något som indianerna sades använda när de jagade och dödade djur.

Mina föräldrar gick med på detta och jag lades in på Vanföreanstalten i Solna (nuvarande Norrbackainstitutet). Jag var då 8 år. Samtidigt lades tre barn till in för att delta i experimentet. Ett barn i Helsingborg, ett i Göteborg och ett i Härnösand. Alla på Vanföreanstalter.

Vi genomförde testet i 45 veckor som var uppdelade i 9 perioder (2 resp. 3 veckor långa). Vissa veckor fick vi tabletter (en eller två per dygn), vissa veckor fick vi absolut inte ta någon tablett. När jag legat inne en vecka fick jag komma hem och gå i skolan som vanligt de resterande provveckorna. När jag hade tabletterna i kroppen levde jag som ”fullt frisk”. Brydde mig inte om någon form av ljud, men de veckor jag inte fick medicinen var jag ”hopplös”. Min mor fick gömma tabletterna på ett sådant sätt att jag inte hade en chans att få tag i dem. Efter detta försök konstaterades att vi alla fyra blivit vad man idag skulle kalla ”knarkberoende”. Resultatet av det hela blev att ”pilgiftet” som nu kallades Curare istället kom att användas som bedövningsmedel vid operationer istället om jag fattat rätt.

För mig personligen innebär det ännu, 60 år efter experimentet, att jag är rädd för nya mediciner och väntar i det längsta med att till och med ta Magnecyl mot vanlig huvudvärk. Okay visst kan man skratta åt det sistnämnda, men spåren av medicinförsöket sitter hårt i min kropp.

Då i början på 1950-talet fanns inte diagnosen CP i Sverige ännu. Man sade CMR (CentralMotorisk Rubbning) om vår skada (Hjärnblödning vid födseln). Sommaren 1956 ordnades t.ex det första scoutlägret i Sverige som tog emot handikappade barn. Lägret hölls i byn Ramkvilla i Småland och kallades CMR-lägret.

Text: Lars-Erik Widell

Foto: Harry Grip, 1951

Källa: Livsbild, delprojekt till HAIKU

Foto: Fingal Lyckemo, 1957

Lars-Erik Widell.

Foto: Ulla Widell

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer