Projektet finansieras av Arvsfonden

Mobbad eller utnyttjad

Under sin skoltid på 1950-talet blev Lars-Erik Widell både utnyttjad av klasskamrater och utskälld av en helt oförstående vikarierande lärare. Här berättar han om sina erfarenheter från skoltiden i Stockholmsförorten Hässelby.

Jag föddes 1943 och fick då en hjärnblödning som förlamade min högra sida och jag blev mycket ljudkänslig. Långt senare fick jag diagnosen CP med högersidig hemiplegi. Kunde alltså inte använda höger hand till någonting. Jag hade också svårt att gå med höger ben på rätt sätt. På den tiden gick barn med handikapp inte i vanliga skolor utan på speciella skolhem som fanns på många håll i landet.

Vi bodde utanför Stockholm och Distriktssköterskan där gjorde vad hon kunde för att förmå mina föräldrar att före min skolmognad lämna bort mig till institutionen CARLSLUND i Upplands Väsby.

Så blev det dock inte utan jag fick gå i samhällets folkskola, som var 7-årig på den tiden. Jag minns att lärarna tydligt talade om för mina närmaste skolkamrater att de måste vara snälla mot mig och inte ”retas”. Ordet mobbing var inte uppfunnet än. Eleverna lydde tillsägelsen, men utnyttjade mig istället vid olika tillfällen när man hade fördel av det.

I klass 3 fick vi en ny lärare som sedan blev ”mammaledig” när vi kom upp i ”sexan” och var i 13-årsåldern. Det innebar att vi skulle ha vikarie stor del av det läsåret. Troligen var det också ont om vikarierande lärare för vi fick byta varannan eller var tredje vecka. Ibland stannade de bara en vecka. Många av dessa vikarier (särskilt de som kom från lärarhögskolan som praktikanter) tog sig inte den tid som behövdes första lektionen för att skapa kontakt med oss drygt 25 elever. Vi blev ”bråkstakar” i deras ögon och rykten gick på Lärarhögskolan om att ”värre sjätteklass fanns inte i Stockholm”.

På morgnarna var det också vissa regler att följa som t.ex. att ställa upp på led på skolgården när det ringde in. Respektive lärare ”tog emot” sin klass och gick till klassrummet.

En måndagsmorgon stod min klass kvar utan lärare, så någon annan följde oss in. Efter ett tag kom en man i 25-årsåldern inspringande i klassrummet och sade bara: ”Jaha, Ni ska ha Svenska nu ser jag. Då blir det rättskrivningsövning”!

Läraren gick runt i bänkraderna med den för oss stora pekpinnen som han använde som en käpp brukade användas av äldre människor. Han stannade vid min bänk och fullkomligt skrek ”SKRIV MED HÖGER HAND!!!

Jag hade på den tiden svåra spasmer i ansiktet så när jag vände mig mot honom och sluddrande försökte säga ”Jag KAN inte magistern” trodde han att jag bara gjorde grimaser åt honom och det hela blev bara värre. Han slog till mig på ryggen med pekpinnen och gick ett varv till bland bänkarna. Så återkom han till mig och sade: Skriv med höger hand har jag ju sagt åt Dig unglymmel! Sen slog han mig med pekpinnen en gång till så hela kroppen ryckte till. Jag fick tag i pekpinnen samtidigt som jag fick ett ordentligt ”CP-ryck” i hela kroppen. Detta ledde till att jag mer eller mindre ofrivilligt slängde pekpinnen på golvet.

Då ropade min klasskamrat som kallades ”Kotten”: Jamen ta och lugna ner dej majen (stockholmska för magistern). Lars-Erik har ju hjärnblödning ju. Skärp Dig!!”

Då blev läraren ursinnig och jag skrek rätt ut till ett par kamrater som satt längst bak: ”Hämta vaktis och överläraren, men snabbt”. De kom mycket snabbt och undrade vad som hänt.

Läraren ställde sig vid min bänk och sade: Den här gossen vägrar att hålla pennan i höger hand när han skriver och när jag tillrättavisar honom sitter han bara och gör grimaser åt mig medan övriga ungar påstår att han har hjärnblödning och inte kan!! SÅNT NONSENS!!!

Överläraren sade då med mycket lugn stämma: Jo Lars-Erik har hjärnblödning och kan bara använda vänster sida. Om Du kommit i tid i morse hade vi hunnit informera Dig om detta och en hel del annat som sammanhänger med att Lars-Erik är ofärdig. (Man sade ofärdig på den tiden i stället för funktionshindrad).

Läraren stannade bara den lektionen och försvann sedan plötsligt. Jag minns inte vem som tog hand om resten av måndagens lektioner, men på tisdagen fick vi en ny lärarstudent som hette Anna.

Hon hade givetvis fått rapport om vad som hänt dagen innan och ägnade hela första timmen åt att lära känna oss. Frågade t.ex. vad våra föräldrar jobbade med och om vi hade syskon osv. Enda ”felet” med denna 19-åring var att hon bara kunde stanna fyra dagar för på lördagen skulle hon gifta sig och åka på bröllopsresa.

På torsdagen stegade den av oss som var längst och kraftigast byggd fram till katedern och sade: ” Hördu Fröken- Nu när Du inte kan vara här på lördag vill vi ha ”roliga timmen” på fredag istället.

”Ja, ja, ja, det går bra” svarade fröken Anna som plötsligt kom ihåg ryktena från Lärarhögskolan ängsligt.  Flera av mina klasskamraters föräldrar var trädgårdsmästare och blomsterhandlare så några fick i uppdrag att fixa en fin bukett till ”Fröken Anna”.

När så roliga timmen skulle börja, frågade fröken hur vi tänkt oss den. ”Jo så här” svarade vi. Ställde oss upp och sjöng en sång som jag tror att Povel Ramel skrivit. Den börjar så här: ”Anna Du kan väl stanna en stund hos mig”. Sedan gick en av mina klasskamrater fram och lämnade blombuketten, bockade och gick och satte sig igen.

Anna fick tårar i ögonen och sade sedan: ”Hur kan de påstå på Lärarhögskolan att Ni är så hemska.

Text: Lars-Erik


Foto: Fingal Lyckemo, 1957

 

Dela gärna!
Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer