Projektet finansieras av Arvsfonden

Andreas Lundstedt: ”Jag älskar mitt virus”

Andreas Lundstedt berättar om resan från att inte vilja leva till att lära sig älska sig själv och sitt hiv-virus.

Hur upptäckte du att du hade HIV?
– Det upptäckte jag i samband med att jag gjorde ett HIV-test. Men jag misstänkte inget själv. Smittskyddsinstitutet ringde mig för de hade anledningen att tro att jag att jag hade haft sex med någon som var Hiv-smittad. Så därför var jag tvungen att testa mig. Det visade sig vara positivt. Det var inte speciellt kul. Det var fruktansvärt.

– I min bok berättar jag om resan från att inte vilja leva till att lära sig att älska sig själv. Och att älska sitt virus som jag gör idag. Boken har ett lyckligt slut.

Har du upplevt att det finns fördomar om HIV?
– Kanske inte fördomar, men kanske mer att folk inte vet så mycket vad HIV är. Det är kanske så att folk lite behöver mer kunskap. Det är därför jag tycker det är så viktigt att vara ute och föreläser. Just för att utbilda och lära hur det ser ut idag, som till exempel att man inte dör av HIV idag i Sverige eftersom det finns så bra mediciner. Medicinerna stoppar upp utvecklingen i HIV att bli till AIDS, vilket är helt fantastiskt.

– Jag kommer att leva lika länge som du och lika länge som ni, så jag länge jag går på de här medicinerna. Det är väldigt viktigt att man tar dem, men det gör jag så gärna. De är min livslina.

Hur lever du med HIV?
– Jag lever i stort sett helt normalt. Jag har inga biverkningar. Jag har mått väldigt dåligt psykiskt när jag fick reda på att jag hade det. Jag kände mig väldigt ensam. Jag vågade inte berätta för min familj eller mina vänner. Det var bara min dåvarande sambo som visste om det och läkarna som visste om det. Jag har liksom blivit vän med mitt virus. Jag mår jättebra. Jag älskar mig själv, jag älskar mitt virus, mitt liv, mitt jobb. Det kunde varit värre. Jag kommer att kunna leva hela mitt liv. Det är ju fantastiskt.

– Så var det ju inte på 80-talet då dog folk av HIV som utvecklades till AIDS, vilket är fruktansvärt sorgligt. Än i dag finns det inget botemedel, det finns inget vaccin mot det. Men det kommer säkert komma, tror jag. Viruset har härjat i trettio år och det kommer nog härja ett tag till. Därför är det så bra med mediciner som stoppar upp det.

Vad måste man tänka på när man har HIV?
– Man måste tänka på att ta sin medicin, varje dag. Om man träffar någon som man ska ha sexuellt tillsammans med så måste man använda en kondom, så att man inte smittar viruset vidare. Om jag skulle slå upp min hand och blöda jättemycket så kanske du inte ska smaka på mitt blod. Det är dumt.

Eller ta i hand.
– Ta i hand kan du göra, så länge du inte har ett eget sår. Men det skulle jag aldrig göra. Annars är det inte så mycket annat att tänka på.

Vilken relation har du till media?
– Oj, det är lite blandat. Idag har bra relation till media. Innan jag kom ut med att jag hade HIV så hade jag inte så bra relation. Det var många journalister som ville att jag skulle gå ut och berätta att jag hade HIV. De hade hört ryktesvägen att jag hade HIV. Och det tyckte jag var väldigt jobbigt, för jag ville inte att det skulle komma ut. Om det var någon som skulle berätta var det jag själv. Inte någon journalist som ska skriva något. Det handlar om mitt liv.

– Idag har jag en jättebra relation, men då var det inte så bra. Då var jag ledsen på en del. Det var dumma journalister, det var inga bra journalister. De var fåntrattar allihopa. Jag vet inte ens om de lever idag. Jag kanske dödade dem. (Skratt)

Hur var det att vara med i årets melodifestival?
– Det var väldigt roligt. Vilken resa. Hur många veckor är det? Två veckor sen? Man lever i den där mellobubblan hela veckan ute i Friends Arena. Det enda man gör är att prata melodifestival, man sjunger melodifestival. Det är mycket intervjuer, man repar jättemycket på scen, det är ljusrep, kamerarep, klädrep, så man blir lite knasig till slut.

– När söndagen kommer och man är hemma och det tyst och man har lämnat det där, då blir det jättekonstigt. Hallå, ska vi sjunga? Men samtidigt ganska skönt. Det är en galen cirkus. Den är rolig, men den jobbig på ett sätt för det är mycket påfrestningarna. Man ska vara glad, rolig, härlig och trevlig mot alla. Och det är okej, men det fungerar en vecka. Sen blir man trött och man måste hem och ladda batterierna.

Det är ansträngande.
– Ja, det är ansträngande. Det är roligt men ansträngande. Då är det skönt att komma hem till tystnad och sitta i soffan och äta chips och titta på tv och prata med sina kompisar och gå på promenad.

Kan vi får höra lite av discolåten?
(Andreas sjunger Blame it on the disco)

Andreas: Tycker du att det later fint?
Anette: Ja, jätte.

Hur går det med sambolivet?
– Oj, sambolivet. Är det Se & Hör, eller? (Skratt) Jag skojar bara.
Anette: Nej, det är det inte.
Andreas: Jag skojar bara. (Skratt)
Anette: Jag förstår det.

Det går bra. Jag träffade en kille i somras, för snart ett år sedan i USA. Jag träffade honom i New York. Nu bor han i Sverige. Han flyttade till Sverige så nu bor han i Stockholm.
Anette: Amerikan?
– Ja, han är amerikanare. Jättefin. Jag pratar så mycket engelska med honom och med våra vänner för att han ska förstå. Jag har blivit lite kokko. Jag låter lite som Dolph Lundgren, att man inte kommer på svenska ord för att jag har pratat en massa amerikanska.

Sjunger han också?
– Han kan sjunga, men han är ingen sångare. Men han är en fantastisk ”sjunga-i-duschen-sångare”. Riktigt bra. När han inte vet om det brukar jag lyssna. Han sjunger jättefint. Men vem vet, han kanske blir en sångare av honom också. Han är lärare, det är hans passion.

– Då får vi tacka för intervjun.

– Åh, vad kort det var. Tack, snälla!

Intervju: Anette Gullming

Anette och Andreas tittar in kameran
Foto Makt i Media.

En glad Andreas Lundstedt
Foto: Peter Knutson

Dela gärna!

Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer