Projektet finansieras av Arvsfonden

Christer Fuglesang – Från Sverige till rymden

Makt i Media har träffat en av världens mest berömda svenskar – vår ende svenske astronaut, Christer Fuglesang. För vår reporter Joakim berättar Christer om hård träning, fantastiska upplevelser i rymden och hur man egentligen går på toa i viktlöst tillstånd.

Hej, vem är du och vad jobbar du med?
– Hej, jag heter Christer Fuglesang och jag brukade jobba som astronaut och flyga i rymden. Jag är fortfarande astronaut för ESA (European Space Agency), Europeiska rymdorganisationen. Fast jag är sedan ett år utlånad till Sverige. Jag jobbar tjugo procent för rymdstyrelsen där jag bland är ute och pratar i skolor och för lärare och liknande. Och som här idag då på Kreativum.

– Men i huvudsak jobbar jag på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, där jag håller på med allt ifrån undervisning -jag undervisar i bemannad rymdfart- till forskning. Och jag organiserar rymdverksamhet generellt på KTH. Det är väldigt spännande.

Jocke: Det förstår jag.

Andra frågan: Hur reagerade du när du fick veta att skulle åka till rymden?
– Yeees! När jag fick reda på att jag fick resa ut i rymden. Det var två stora steg. Det första är man blir antagen till att man blir astronaut. Det blev jag i maj 1992. Då hade det varit väldigt osäkert om jag ens skulle bli uttagen på en tvåårsperiod. Jag blev fantastiskt glad och firade det på kvällen.

– Det nästa stora steget var att man blev utsedd till en flygning. Nu vet man att det skulle vara med den här besättningen och flyga med den här rymdfarkosten någonstans till rymdstationen. Det fick jag reda på i februari 2002. Då blev jag också väldigt glad, men det var inte lika oväntat. Hade jag väl blivit astronaut, då vet man att förr eller senare får flyga. Jag visste att det skulle komma ganska så snart. När alla andra hade fått sina turer så var det inte så många fler än jag kvar. Men det var oerhört skönt att få veta att jag visste vilken flygning jag skulle göra. Sen blev den i och för sig försenad men det är en annan story.

Det var ju mycket rymdfärjor och sånt som blev förstörda. Ibland händer ju olyckor väldigt mycket.
– Ja, det gör det. Med rymdfärjor har det hänt två stora olyckor. Den första 1986. Sen var det en som inträffade ganska precis efter att jag blivit utsedd till min flygning. Jag tror det var sista januari 2003. Det var ett halvår innan jag skulle flyga. Då förolyckades en rymdfärja. Det ledde till långa förseningar i programmet.

Var det mycket träning?
Ja, det var mycket träning. Först håller man på ett par år för att få en grundexamen, eller vad man ska kalla det. Då har man uppnått en nivå där man kan tillräcklig mycket för att bli utnämnd till en flygning och för att ingå en besättning. När man väl ingår i en besättning, beroende på vad det är för flygning, så mellan ett och två år träning bara för att förbereda för en flygning. Men även däremellan när man har genomgått grundträningen och har sin grundexamen och innan man blir utsedd så är det träning där man upprätthåller den kunskap man har fått. Man lär sig nya så att man blir mer och mer förberedd.

– När jag pratar om träning nu talar jag inte om fysisk träning, det är en del fysisk träning också, men inte den största delen. Det är som att gå i skola lite grann, man lär sig hur det fungerar i rymdfarkosten, vad man gör uppe i rymden, vad jobbar vi med. Sen får man öva på hur rymdfarkosten fungerar. Det finns modeller av rymdfarkosten med alla knappar och sånt, i alla fall på rymdfärjan.

– Det är ungefär som att spela datorspel. Man hittar på att något går sönder, hur ska vi åtgärda det och hitta rätt knappar att trycka på. Eller att man spelar upp att nu har vi en dag i rymden när vi ska docka med rymdfärjan till rymdstationen. Och då gör man allt det som ska göras i den här modellen av rymdfärjan.

Fråga tre. Hur var det att vara i rymden?
– Det är en häftig känsla att vara i rymden. Det är framförallt två saker. Den ena är tyngdlösheten, man svävar runt. Det är inget som håller fast en i stolen eller golvet. Men det är lätt att röra på sig. När man puttar lite glider man runt i rummet. Det är lite besvärligt med andra saker. Man kan inte ställa ifrån sig något på ett bord eller hälla upp vatten i ett glas. Man får vara försiktig när man ställer ifrån sig. Vi hade mycket karbordband på väggar och på grejer för att hålla på plats.

Det andra var utsikten över jorden. Vi var uppe i över 350 kilometers höjd. Det går fort, det var 28 000 kilometer i timmen. Det var en och en halv timme och ett varv runt jorden. Den utsikten man har, på kort tid kan man se jorden svepa förbi. Det är en fantastisk upplevelse. Vackert.

Fråga fyra. Vad fick du göra där uppe?
Första huvuduppdraget var att bygga den här rymdstationen som byggdes under en femtonårsperiod. Man tog upp del efter del från jorden, många i rymdfärjan, så satte man dem på plats där uppe. Min första resa 2006 var rymdstationen ganska precis halvfärdigt byggd. Vi hade med en del till som vi satte på plats, vi gjorde en rymdpromenad. Man byggde om elsystemet som hade varit tillfälligt innan. Nu gjorde man som det skulle vara på slutet. Det gjorde vi också under ett par rymdpromenader.

– Min andra resa, i augusti 2009, då var rymdstationen nästan färdig. Då bodde det sex personer där permanent. Första gången jag var där var det bara tre. Då utrustade vi den. Vi hade med oss nya experimentgrejer och reservdelar. Om något går sönder måste man kunna byta ut den rätt omgående. Då kan man behöva ha reservdelar redo. Med tanke på att rymdfärjan skulle pensioneras ett par år senare och det är bara med rymdfärjor man har kunnat ta upp stora grejer till rymdstationer och då vill man placera reservdelar där om något skulle hända. Det var huvuduppdraget för mig på andra resan.

Fråga fem. Hur äter man och går på toa där uppe?
Äta och gå på toa är ju viktiga grejer. Det måste man ju göra både på och utanför jorden. Man inte äta på en tallrik eller göra mat som vanligt. Maten är förpackad i påsar eller konservburkar och så får man öppna och äta direkt ur dem. I många av påsarna är torkad, vakumförpackad. Sen trycker man i vatten i påsen och då sugs det upp. Det brukar stå tryck i så här mycket vatten, vänta i tio minuter. Sen klipper man upp påsen och tar en sked och äter.

– När man ska dricka kan man inte hälla upp i glas. Man sprutar i vatten i en plastpåse sen är det sugrör där man suger ur. Eventuellt kan det vara pulver som smaksätter vattnet. Det kallas för te eller kaffe eller juice. Det finns inga kolsyrade drycker, alltså coca cola. Problemet med tyngdlösheten är att kolsyra flyger iväg.

– När det gäller toaletten. Då är problemet är att saker och ting faller inte ner. Man har en slags dammsugare som ska fånga upp. Det är inte så svårt när man ska kissa, det är ganska enkelt. Man tar en slang med en tratt, sen sätter man på en fläkt som suger in. Det är betydligt besvärligare när man ska göra vad amrisarna kallar nummer två, eller som ryssarna kallar ”stort arbete”. Det är svårt att få tillräckligt med sugkraft att suga ner ordentligt. Det är besvärligt. Men det får gå.

Jocke: Då tackar vi för intervjun. Det var trevligt att träffa dig.
Christer: Tack själv, det var trevligt. Det var bra frågor.
Jocke: Jag har länge drömt om att få träffa dig.
Christer: Trevligt! Det var kul att vi träffades då.

Intervju: Joakim Strömgren 

En glad Christer i sin rymddräkt med amerikanska flaggan bredvid
Bild lånad från Nasas hemsida. 

En mycket glad Joakim med Christer Fuglesang
Joakim och Christer. 

Dela gärna!

Senaste inläggen
Ansvarig utgivare: Marting Eneborg, Reaktor sydostOm cookies

Våra sponsorer